Marbodarling - din nya favoritblogg

Marbodarling - din nya favoritblogg

Att vara ordentligt utredd

GraviditetPosted by Karin Åberg 2012-04-18 12:26:14

Igår blev en ganska märklig dag. Jag var hos barnmorskan klockan tio och där visade det sig att jag både hade äggvita i urinen och ett rejält högt blodtryck på 160/100. Detta sammantaget med att jag haft huvudvärk sedan i helgen och dessutom svullnat betydligt mer än förut gjorde att jag uppfyllde alla kriterier för misstänkt havandeskapsförgiftning. Barnmorskan konstaterade också att bebisens huvud hade gått från ruckbart tillbaka till rörligt. Asdåligt alltihopa med andra ord.

Barnmorskan ringde NÄL, sjukhuset i Trollhättan där vi har tänkt oss att Junior ska födas, och fixade tid för provtagning och besök hos barnmorska och läkare. Sedan blev det snärjigt för provtagningen skulle ske redan klockan tolv igår och jag lämnade MVC typ fem i elva. Barnmorskan förklarade att det de skulle göra på NÄL var att kolla att jag och bebisen mår bra och att det sedan kan bli så att jag får stanna kvar på sjukhuset eller att jag får åka hem med ett nytt besök inbokat för uppföljning.

Det kändes rätt okej tills jag kom ut från MVC och ringde Jörgen. När jag skulle berätta för honom vad som var på gång så blev jag alldeles rädd och tårarna trillade. Inget ovanligt these days, men ändå. Han jobbade i Grästorp igår, så vi bestämde att jag skulle hämta upp honom på vägen till Trollhättan och ta med ombyte så han slapp glida runt på sjukhuset isolerarklädd.

Hur som helst, jag ångade hem, fick in Blixten och Bengtsson, packade ner kläder till Jörgen, packade ner det sista i BB-väskan, gav kissarna en massa mat och vatten, packade in väska och babyskydd i bilen och brände iväg mot Grästorp. Tjugo över tolv var vi på plats på obstetriska mottagningen och halv ett tog en glad sköterska ett par rör blod ur armen på mig. Jag frågade vad det var de skulle kolla på i provet och hon läste upp en massa obegripligheter från provtagningspappret - "ja det är albumin och..". Det enda jag fattade var Hb så jag svarade "jaha, en massa olika saker".

Klockan 13:30 skulle vi vara tillbaka för att träffa en barnmorska så vi gick till sjukhuskafeterian och åt varsin burgare, innan vi gick tillbaka till väntrummet och läste Lantliv och Jörgen fick en idé om att göra en gungsoffa och hänga i vårt största och finaste äppelträd.

Strax efter två fick vi komma in på ett rum och göra CTG-test i typ 20 minuter. Resultatet av det är en kurva över bebisens puls och en kurva över mammans värkar. Pulskurvan för bebisen var tydligen kanonfin och det visade sig också att den lite böljande mensvärkskänslan jag har haft registrerades som små värkar. Sedan blev det blodtrycksmätning och kissprov förstås. Alltid detta kissande. Och sedan fick vi vänta igen, den här gången på en läkare.

Och ja just ja, jag berättade att min barnmorska hade sagt att huvudet var rörligt igen, och NÄL-barnmorskan sa "ja, om det inte var axlarna hon kände". Så vi satsar alla pengar på det. Hon kände axlarna, inte huvudet. Överens?

Vid tre, halv fyra kom barnmorskan och hämtade oss igen, till ett rum med en ung, blond doktortjej som jag kände mig bekväm med direkt. Hon berättade att när man har havandeskapsförgiftning så kan levern påverkas, och att blodprovet jag lämnat analyserats för att se just påverkan på levern. Levervärdena var bra, blodtrycket hade sjunkit till 138/någonting och det var tydligen inte jättemycket äggvita i urinen, så hon tyckte att det snarare verkade som tecken på att förlossningen närmar sig än att jag har havandeskapsförgiftning. Hurra, hurra! tänkte de blivande, något otåliga föräldrarna.

Den fina läkaren gjorde ett ultraljud för att kolla hur bebisen ligger och att det finns tillräckligt med fostervatten. Jag fattade inget av vad vi såg, bara krullet som var navelsträngen, men läkaren var nöjd och det var ju det viktigaste.

Sedan erbjöd hon att göra en hinnsvepning. Det är en procedur för att öka frisättningen av något hormon (prostaglandin..?) som hjälper igång förlossningen. Det är inte säkert att man kommer igång på grund av det, men om man har tur så ökar chanserna för att förlossningen startar inom 48 timmar. Jag sa "ja tack, jättegärna!" och funderade sedan över det märkliga i hela situationen. En människa jag träffar för första gången erbjuder sig att stoppa upp fingrarna i det allra heligaste och göra runt så att det garanterat blir jävligt obehagligt och jag accepterar med glädje och tacksamhet det erbjudandet. Askonstigt att ett sådant erbjudande kan göra en glad.

Summa summarum så såg det så bra ut att jag inte behövde stanna på sjukhuset, och vid fyratiden fick vi åka hem, med en uppmaning om att boka en uppföljningstid på MVC denna vecka för att hålla koll på blodtrycket. Idag har jag ringt och fått en tid på MVC på fredag, men som vanligt håller vi tummarna för att jag föder barn istället.

  • Comments(4)//oldmarbodarling.karinaberg.se/#post34